Skakar.

Känner mig underviktig. Har alltid vart lite onaturligt smal, men idag känns det onaturligt onaturligt. Hur mycket jag än äter blir jag inte mätt idag.

Mina ben skakar när jag går nerför trapporna. Skrämmer mig.

Saknad

Saknar den där känslan man har efter att man har levt i en annan värld i några dagar och det plötsligt tar slut. Menar förstås när man hittar en bok som är så fantastiskt, underbart, fenomenalt, katastrofalt bra att man aldrig vill sluta läsa, aldrig sluta leva i bokens värld. När den tar slut känns det som om man har förlorat något underbart som man aldrig kommer få tillgång till igen. Det tycker jag är sorgligt.

More than a feeling

Har fastnat i en cirkel av jobb, sömn, Sötnöt och vänner. Har tappat lusten till att blogga. Men idag hittade jag den igen. Det gillar vi.

Mycket snurrar i min hjärna för tillfället. Det som tar upp mest plats är mina föräldrars skilsmässa. Bara ordet skilsmässa skriker "tråkigheter", så jag orkar inte rabbla upp alla saker som händer. You know the drill; skilsmässa, flytt, nytt boende mm.

Och kärlek. Som vanligt. Livet handlar alltid om kärlek, vare sig man är singel eller i ett förhållande. Just nu grubblar jag mest över hur man vet att man är kär. Ska det va som i alla böcker, ni vet "jag kan inte leva utan denna personen", eller hur fasiken vet man? Måste man veta? Har vart ihop i snart ett år med Sötnöt, och vet fortfarande inte om jag är kär i honom. Berättade det för en kompis häromdagen och hon såg helt ställd ut och frågade varför jag var ihop med honom överhuvudtaget. Försökte stammande förklara att jag tycker om honom jättemycket, medans jag satt och tänkte på allt jag tyckte om om honom. Tänkte på han söta leende, på hur vi båda bara kan sitta tysta tillsammans och inte känna nån press till att fylla tystnad, hur han är snäll rakt igenom, snällare människa finns inte. Hur han står med en sadistisk flickvän som nyps, bits och kallar honom knasboll. Hur han tar hand om sin sjuke lillebror, hans fantastiska film och musikmak, han lojalitet. Hur han hellre tittar på mig än på filmen vi ser på. Allt.

Kom på att jag är nog kär trots allt. För första gången i mitt liv. Känns bra.

böcker = liebe

Suck, jag jobbar bort mitt liv. Medan alla kompisar klagar över arbetslöshet klagar jag över brist på fritid. Är såklart väldigt glad över att ha jobb över huvudtaget, men kan inte låta bli att sakna min fritid. Att kunna träffa kompisar när man vill, se på film när man vill och läsa femtioelva bäcker på raken.

Jag gillar att läsa. Kollosalt mycket. innan jag fick jobb läste jag säkert en bok i veckan. Nu är man så utpumpad när man kommer hem att man bara vill ligga i sängen och se på Scrubs tills man somnar. Men så häromveckan fick jag tag på böckerna i Twilight-serien. Ingen kan väl ha undgått att höra talas om dem. Går ju även på bio nu. Har en vän som är frälst, och även om jagvar lite avigt inställd till dem till en början tyckte jag att jag var tvungen att ge dom ett försök. Och blev fast. Egentligen är inte böckerna så sjukt bra, men det är nåt med dom som gör att man fastnar och inte kan sluta läsa. Läste de tre böcker som finns på mindre än en vecka. En vecka där jag jobbade ca 8 timmar varje dag, varav tre av dagarna var stängningar och jag kom hem halv tre på natten. Sen låg jag uppe och läste till halv fyra. Så beroendeframkallande är dom. Nu längtar jag till den 12:e mars när fjärde boken kommer ut. *längtar*.

Mitt liv är pinsamt just nu

På något sätt ät jag nervös inför att träffa mina vänner. Mina tjejvänner, som känner mig bäst av alla vänner. Den ena tjejen har vart sur på omvärlden ett tag, orsaken är okänd, men folket runtomkring henne börjar tröttna. Kanske för att hon har skaffat en kille som är 30 och tycker att vi är omogna, trots att han aldrig träffat oss. Tack, det värmer.
Den andre vännen står jag mycket närmare, och sist vi träffades slutade det lite pinsamt. Hennes fulla pojkvän kysste mig, (inga känslor från någon sida inblandade, han var bara full och lycklig) och dum som jag var sa jag det till henne, samt till min pojkvän. Fick inte direkt någon reaktion från pojkvännen konstigt nog, han såg mest förvirrad ut och frågade om det var på munnen. Vännen däremot frågade pojkvännen om han verkligen hade gjort det, och full som han var fick han för sig att hon hatade honom och det blev en del tårar. Som det kan bli.
Så nu känns det bara lite udda att träffa dom båda.

Lulliga vänner och Sötnöten

Nu snurrar det omkring en massa tankar in min skalle, de består mest av Sötnöten, lördagskvällen, jobb och ännu mer Sötnöten.
Lördag var fest, en gammal klasskompis fyllde 20 och det var förbestämt att alla skulle bli fulla och glada. Man kan väl säga att vi lyckades nå målen. Alla blev väldigt lulliga och glada till en början, vilket resulterade i en trasig toalettdörr, vatten i ansiktet, öl i en annans ansikte, massa kyssar från sötönöten, och tequila. Men efter en stund kommer man oftast till det stadiet då man nyktrar till och blir smått irriterad, ett stadie som jag och två av mina bästa vänner nådda samtidigt. Vi gick in på toaletten (den med toalettdörr) och förbannade allt som hade med våra pojkvänner att göra och gick sen ut på stan själva. Vägen dit fylldes av en massa trevliga samtal om saker man aldrig hade sagt om man inte var lullig. Väl framme vid Zätas möttes vi av en relativt lång kö, jag blev indragen av en jobbarkompis och lyckades komma in snabbare än de andra. Fick vänta själv där inne medans jag såg alla andra kompisar komma in en efter en. Bland annat min bästa kompis kille, som helt plötsligt gav mig en lång kyss. Lite oväntat. Efter det började han prata en massa om sin tjej, hur mycket han tyckte om henne, att de kan prata om allting mm, medans jag stod jämte och försökte svara så gott jag kunde. Jag har underliga vänner. Till slut kom Sötnöten in, som kollade på mig med sina fina ögon och frågade tyst om jag fortfarande var sur. Kom på att jag betedde mig ganska löjligt och Sötnöten fick en lång kyss till svar.
Sedan blev det lite förvirrat, de flesta försvann i folkvimlet, min bästa kompis och hennes kille försvann för att ha för att ha ett känslosamt samtal med tårar, och till slut gick man helt enkelt hem med Sötnöten för att sova. Drama drama drama.

Leenden och tårar.

Hade sett fram emot en kväll med bara tjejerna, precis som förr i tiden. Vi skulle se på film, käka tonvis med godis och bara snacka skit. Gick omkring på jobbet med ett stort, brett leende för det enda jag kunde tänka på var att när jag slutade skulle jag träffa tjejerna. Men så kollade jag mobilen under en rast och upptäckte ett sms där det stod att den ena kompisen hade spenderat gårdagen på Varbergs akut, nåt med gallan. Så det blir inställt ikväll. Fuck. Där sjönk mitt humör direkt och nu sitter jag här och känner mig lite ensam och deppig.

Fast inte lika deppig som i förrgår. En kille på jobbet fick mig att gråta och min livsglädje fanns inte. Om det hade vart normala omständigheter hade jag bara blivit förbannad och ignorerat skiten ur den här killen (s0m förövrigt är nigerian och inte kan svenska), men den kvällen var jag så trött, hungrig och allmänt ledsen samt klockan var halv ett på natten , att jag bara gick in på toaletten och bröt ihop. Tårarna ville inte sluta rinna hur mycket jag än försökte. Skickade ett ledset sms till sötnöten om att hag hatade det här jävla jobbet och att jag saknade honom, vilket ledde till ännu mer tårar. Hade inte träffat honom på mer än en vecka och det kändes. Fick ett sånt sött svar att jag grät ännu mer. Sen tog min rast slut, jag torkade tårarna och fortsatte jobba.

Träffade honom igår och vi spenderade dagen med att se på TV och kramas, spela "Vem där" (jag förlorade stort) och bara titta på varandra när vi inte trodde att den andre såg. (Men jag ser alltid).